Vresros i allmänhet och i naturskyddsområden i synnerhet

På försommaren fick vi höra nyheten att vresrosen har kommit med i de förbjudna växternas skara, där bland annat jättelokan och jättebalsaminen fanns med från tidigare. Nyheten har fått en del att förvånat höja på ögonbrynen medan andra anser att det inte är en dag för tidigt. Några blir rentav arga över att inte alla blommor tillåts blomma.

Vi har sett i många sammanhang att vissa djur- och växtarters vara eller icke vara väcker starka känslor. Var och en bildar sig en uppfattning utifrån sin egen situation, och ett problem man inte sett med egna ögon kan vara svårt att förstå. Men oberoende av åsikter har vi en förordning som säger att förvildade vresrosor ska bort, och även odlade bestånd efter en övergångstid på tre år.

Hur ska det här gå till? Det finns förstås orsak att tvivla på att det lyckas, eftersom vresrosen är så allmän både i trädgårdar och som ”grönbyggnadsväxt”. Men det är ett ambitiöst mål som visar att problemet tas på allvar.

Om man måste prioritera bör den konkreta bekämpningen börja där vresrosen har förvildats och gör störst skada i naturen, och det är längs kusten och i skärgården. Vresrosen klarar både torka, blåst och saltvatten, och trivs ypperligt på havsstränder. För trettio år sedan fanns nästan inga förvildade vresrosor i Kvarken. I dag ser man allmänt både enskilda små buskar och upp till flera ar stora bestånd av ogenomträngliga, taggiga rosbuskar som tävlar om utrymmet med havtornet på stränderna. Ändå är läget här bättre än i de sydligare delarna av landet.

Sedan är det ju en fråga om pengar. Det lönar sig också rent ekonomiskt att prioritera bekämpning i skärgården. På grund av avstånden och terrängen är bekämpningen mera krävande och därmed dyrare än på fastlandet, och medan vi väntar tickar taxametern på och buskarna hinner växa sig allt större.

Eftersom vresrosorna lättare koloniserar öppna stränder än sådana där nyponen hindras att sköljas i land av täta vassbälten finns de flesta förekomsterna i den yttre skärgården. Nyponen kan flyta i månader på vattnet, och det gör vresrosbekämpningen till en angelägenhet som berör flera länder runt Östersjön.

Naturskyddsområden är inte förskonade. I Kvarken är en stor del av den yttre skärgården naturskyddsområden eller blivande sådana. Vresros på stränderna är lika illa i naturskyddsområden som utanför dem, och det är viktigt att få bort dem från alla lokaler. Varje fröproducerande buske är en potentiell spridningskälla, även de som planterats vid sommarstugor. I skärgården sprids fröna i alla riktningar både med vattnet och med fåglar som ätit nyponen, och ju fler buskar det finns desto snabbare går spridningen.

För den som vill bekämpa rosorna har det däremot betydelse om förekomstplatsen är naturskyddsområde. Lov av markägaren behövs alltid, men på fredade områden behöver man dessutom ta hänsyn till fredningsbestämmelserna för området ifråga. Om fredningen har några år på nacken är det troligt att förbudet att skada växter inte har kompletterats med ett undantag för främmande arter. I så fall behöver man ett undantagslov från fredningsbestämmelserna och det söks från NTM-centralen, en formalitet som samtidigt säkerställer att det faktiskt är vresrosor som tas bort och inte någon inhemsk rosart.

Vad gör vi åt saken? Bekämpning av vresrosor görs årligen på vissa ställen i Kvarken. Dock inte ännu i den utsträckning som skulle behövas för att åtgärderna skulle vara riktigt effektiva och resultatet mera varaktigt. Det optimala skulle vara samtidig bekämpning längs hela Östersjöns kust. Ett ”litet” krux är i sammanhanget att vi inte känner till alla vresrosförekomster. Många andra förvildade främmande växtarter återfinns i närheten av bebyggda områden, men vresrosor dyker upp var som helst i skärgården, såväl i innerskärgården som i yttersta havsbandet, och ofta på ställen där det sällan rör sig folk. Att inventera alla stränder i skärgården är ett jättearbete. På vresrosbekämparens önskelista finns därför en metod att till exempel med hjälp av drönare söka efter vresrosor. Och återigen kan vi konstatera hur viktig den allmänna medvetenheten är: om de som rör sig i skärgården förstår faran med att låta vresrosor breda ut sig och anmäler förekomster de ser kan man agera snabbare och hejda spridningen till nya ställen. Att skärgårdens guld, havtornet, riskerar att ersättas med vresrosbestånd borde vara ett tillräckligt avskräckande scenario för att vilja ange förrymda vresrosor. Det låter sig enkelt göras på portalen för främmande arter, vieraslajiportaali.fi.

Lise-Lotte Flemming, erikoissuunnittelija, Metsähallitus