Växthusproduktionen har utvecklats

Man har i årtionden talat om lantbrukets strukturförändring, men samma väg har även växthusodlingen gått. Här i Österbottens kustområden hade vi för 25–30 år sedan ännu omkring 700 växthusodlare, idag är deras antal runt 200. Förr klarade sig en familj på en relativt liten odling och arbetet gjordes vanligen inom familjen, på sommarlovet avlönade man några skolungdomar. I många fall hade man även jordbruksodling som tilläggsinkomst. Endel hade även pälsfarmer som tillägg till växthusodlingen. Växthusodlingarna var främst belägna i Närpes, men de var därtill jämnt utspridda runtom Kust-Österbotten. I många kustbyar var åkrarna sämre och steniga, då gav växthusodlingen ett välkommet tillägg till levebrödet.

Odlingsväxterna var gurka och den alldeles vanliga runda tomaten. I de gamla växthusen som inte var lämpade för högväxande växter kunde man odla kinakål och nypotatis, men odlingsarealerna för dessa produkter var mycket små. Gurk- och tomatplantorna planterades vanligen ganska tidigt, i slutet av januari eller i början av februari och sedan fortsatte man odlingen till andra hälften av oktober. För de första grönsakerna fick man ett bra pris och därför lönade det sig att satsa på tidig produktion. Några började redan då ställa in sig på året om produktion med hjälp av tilläggsbelysning. De flesta använde sig av tung brännolja för uppvärmning. Någon tuffing hade byggt en torvbrännanläggning som sedan vid någotskede brann ner.

Som växtunderlag använda man sig främst av torv, men stenull var redan på snabb frammarsch. På den tiden såg man ännu odlingsbäddar med halmbalar längst ner och utanpå dem ett lager av torv. Uppbyggnaden och även bortforslingen av dessa torvbäddar var mycket arbetsdryga. Nyttan av dessa odlingsbäddar var att de producerade koldioxid för odlingsväxterna. Detta odlingssätt kom till sitt slut senast när odlingen angreps av någon jordburen växtsjukdom och växtbäddarna måste isoleras från marken.

Man hade satsat på odlingsrådgivning från flera håll. Landsbygdscentralerna hade flera odlingsrådgivare liksom även packerierna och leverantörerna av odlingstillbehör. På landsbygdscentralernas lönelistor jobbade runt 15 odlingsrådgivare med växthusodling, idag endast en.

Världen förändras och vi med den. Förr var en hektars växthusodling en mycket stor odling, idag börjar den storleken vare en minimistorlek för ett livskraftigt företag. De största företagen har över tio hektar i odling. Ändå är våra växthusodlingar mycket små ifall vi jämför med de holländska odlingarna. De tidigare familjeodlingarna har blivit märkbara arbetsgivare. Odlingen är rätt koncentrerad till Närpes och några närkommuner.

Förr var körsbärstomaterna en exotisk specialitet men idag är de redan allmän bulkvara. Även hos oss har vi följt den allmänna europeiska trenden och därmed har specialtomaternas konsumtion och därmed odling ökat. Det finns tillgång på olika typers inhemska tomater hela året runt. Gurkan har däremot sett likadan ut hela tiden, odlingen har dock förändrats och koncentrerats till företag som odlar året om med världsrekordstora skördar. Paprikaodlingen har fått ett litet fotfäste, en utmärkt produkt, vars odlingen väl kunde öka i framtiden.

Tung brännolja för uppvärmning är historia. Idag produceras växthusens värme med fasta bränslen, främst flis. De nya växthusen är inte mera fristående hus utan sk. blockhus, där man lättare kan styra odlingsförhållanden och arbetet kan skötas mera rationellt. Växtunderlaget har delvis flyttats uppåt från marknivå till upphöjda odlingsrännor av metall. Från dessa upphöjda rännor kan man lätt samla ihop och recirkulera överbevattningsvattnet. Som växtunderlag används främst den av många smutskastade stenullen, som dock endast är sten som förvandlats till fiber med hjälp av värme. Man använder även torv, men tyvärr har detta för växterna utmärkta växtunderlaget blivit ett offer i miljöpolitiken.

Våra grönsaksodlare har alltid varit tusenkonstnärer. Förutom en grön tumme behövs även ett stort tekniskt kunnande och inte minst ett stort risktagande. Trots att tekniken hela tiden utvecklas behövs växthusodlaren för att göra rätt saker och för att ta de rätta besluten. Hatten av för dem!